Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Vad vore akademin utan migranter?

Mine Islar
Mine Islar kom till Sverige från Turkiet för att studera en master inom hållbarhet. Idag är hon biträdande universitetslektor vid LUCSUS och driver Migrationsinitiatiget vid Pufendorfinstitutet. Foto: Jenny Loftrup

Överallt pratas det om migration – i politiken, i media och inte minst inom akademin. Migration lyfts ofta fram som något problematiskt och resurs­krävande och sällan som något som bidrar till ekonomisk, kulturell och inte minst kunskapsmässig utveckling.
Men vad vore akademin egentligen utan migranter? Det undrar Mine Islar som varit drivande vid Pufendorfinstitutets Migrations­initiativ som nu avslutas efter två år.

Förhoppningen är att det tvärvetenskapliga nätverket kring migration ska leva vidare och att nya samarbeten, ansökningar och tvär vetenskapliga kunskapsutbyten ska fortsätta även efter avslutningssymposiet i november.

Mine Islar har både personliga och akademiska erfarenheter av migration och beskriver sig själv som en akademisk migrant – ett begrepp hon är medveten om kan vara lite kontroversiellt. Hon är född i Turkiet, boende i Köpenhamn och arbetar i Sverige. För Mine Islar, liksom för många andra akademiker, har möjligheten att både studera och forska vid universitet i andra länder varit en förutsättning för hennes forskarkarriär.

– Inom akademin använder man inte ordet migrant om forskare som kommit hit från andra länder. Istället pratar man om internationella forskare eller så kallade expats.

Hon menar att det beror på att vi i Sverige ofta har en snäv bild av migranten som en person i nöd, utan kompetens eller andra viktiga värden att tillföra landet.

– Faktum är att jag som internationell forskare också är en migrant. Jag, liksom alla andra som kommer till Sverige, måste ansöka om uppehållstillstånd hos Migrationsverket och läsa på SFI.

Nya perspektiv på migration

Det var just under hennes SFI-utbildning som intresset för migrationsforskning växte fram. Och sedan 2017 har hon varit drivande i Migrationsinitiativet vid Pufendorf institutet. Initiativet syftar till att skapa en arena för diskussioner och forskning som kan ge nya perspektiv på migration och visa hur migrationen förändrar samhället.

– Det är viktigt att forskarna verkar för ett inkluderande samhälle och en hållbar migration, säger Mine Islar. Fri rörlighet och migration är en förutsättning för forskarsamhället.

Mine Islar menar att migration alltid har varit en del av vårt samhälle, men att den givetvis har sett olika ut under olika perioder.

– Just nu pratas det mycket om hur människor från Asien och Afrika kommer att behöva söka skydd i Europa till följd av klimatförändringarna. Men vi kommer också att påverkas av klimatet – kanske är det vi nordeuropéer som är framtidens klimatflyktingar?

Invandring positivt i längre perspektiv

Även om invandringen till Sverige de senaste åren för med sig en hel del utmaningar, menar Mine Islar att man ur ett längre perspektiv kan se att invandring är positivt och till och med nödvändigt för vårt framtida välfärdssamhälle.

– Mindre orter på landsbygden kan dra stor nytta av att ta emot flyktingar så att byn kan fortsätta växa och leva. Landsbygden avfolkas i allt högre grad idag, alltfler flyttar från landet och mindre städer till storstäderna – vilket också kan ses som en slags migration på lokal nivå.

Mine Islar menar att integration såklart är A och O för att migrationen ska bli positiv för samhället.

– Integration är allas ansvar! Det kan inte ligga enbart på de som kommer till ett annat land. Det är vi som måste skapa förutsättningar för en god social sammanhållning, och ha tålamod med att det kan ta lång tid att skapa ett inkluderande samhälle.

Text: Cecilia von Arnold

Foto: Jenny Loftrup

Artikeln publicerades ursprungligen i LUM November 2018