Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Vi måste tänka om vad gäller begreppet migrationskris. Kris för vem? Ruben Andersson

r_andersson.jpg

Den 4 december gav Ruben Andersson, antropolog och docent i migration och utveckling vid Oxfords universitet, föreläsningen Clandestine Migration and the Business of Bordering Europe. Föreläsningen ingår i  Pufendorfinstitutets migrationsinitiativ. I följande korta intervju diskuterar han några aspekter av dagens migration:

Vad är den korta förklaringen till att kampen mot oreglerad migration leder till mer oro och dramatik vid gränserna?
Sedan 1990-talet har satsningarna på gränskontroller ökat i Europa, i synnerhet i medelhavsområdet: Stängsel, radarsystem, gemensamma gränspatruller, kontrollstationer och, framför allt, utvidgat samarbete med stater utanför Europa för att stoppa migranterna innan de når EU:s territorium. I stället för att begränsa migrationen på ett meningsfullt och långsiktigt sätt har satsningarna lett till att migranterna tar farligare vägar, att människosmuggling börjat bedrivas yrkesmässigt och att migranterna anländer i ännu mer utsatta situationer.

När till exempel Spanien 2005 ”stängde” sin landgräns vid enklaverna Ceuta och Melilla i Nordafrika så började migranter från Västafrika att ta vägen via Kanarieöarna för att ta sig till det europeiska fastlandet. När Grekland och Bulgarien på samma sätt nyligen spärrade av och började bevaka sina gränser till Turkiet började migranterna använda den mycket farligare sjövägen. Och när EU tvingade Niger att bevaka huvudvägarna till sin norra gräns började migranterna att hitta andra och farligare vägar.

Det här är ett välkänt fenomen: En mycket liknande dynamik har under årens lopp dokumenterats inte minst från gränsen mellan Mexiko och USA. Men i stället för att leda till eftertanke har de oroväckande konsekvenserna av gränsbevakning bara lett till ännu mer satsningar på bevakning. Det är en groteskt ond cirkel där de som bidrar till bevakningen dessutom har något att vinna på att erbjuda mer av samma dåliga medicin.

Kan man säga att flyktingkrisen har drabbat någon plats mer än andra?
Jag tror att vi måste tänka om vad gäller begreppet kris. Kris för vem? För de som lever under förfärliga förhållanden i dagens Libyen är det verkligen en kris, och även för dem som omflyttats eller sitter fast i Syrien och Jemen medan de fasaväckande krigen pågår.

Förutom flyktingarna själva är de som drabbats värst mottagande samhällen och grannländer med mycket små resurser (tänk t ex på rohingyerna). Jag tillbringade en period med internflyktingar i Malis huvudstad Bamako som generöst hade tagits emot av människor med mycket små resurser men som ändå öppnade sina dörrar. Det gällde även några av internflyktingarna, om de råkade ha plats för ännu en madrass någonstans.

Givetvis finns det även europeiska länder som har tagit emot många flyktingar sedan 2015, t ex Grekland, men flyktingarna som kommer till Europa är bara en liten del i jämförelse med de som får husrum i fattigare länder. Det är beklämmande att några av världens rikaste länder inte kan skärpa sig och erbjuda ett humant mottagande. Det är också värt att notera att några europeiska stater försökt att uppnå politiska mål genom att betona att det är en kris. Dessutom fortsätter de rika länderna att skjuta över de största riskerna på fattigare EU-länder (och grannländer till EU) som får ta konsekvenserna utan mycket till stöd eller ”solidaritet”, t ex Grekland.

Vad kan forskarna göra för att främja integrationen och human migration?
I min forskning har jag analyserat vilka som har något att vinna på den nuvarande formen för gränsbevakning. Det finns en hel del mäktiga intressenter som tjänar på att inget förändras, vilket gör det svårt att ändra inriktning om inte krafter som kloka politiker, grupper i civilsamhället, människorättsaktivister, gränssamhällen, akademiker m fl kan samlas runt ett annat förhållningssätt.

Något jag förespråkat på senare tid är att vi kan dra lärdomar från den gradvisa utvecklingen på andra områden, t ex klimatfrågan men också i någon mån det kostsamma och förödande kriget mot narkotikan. Det har genomgått en liknande process som ”kampen mot migrationen” genom att tillämpa stora militära tillslag med utbredd misär och brott mot de mänskliga rättigheterna som följd men utan att egentligen komma åt narkotikahandeln. På de områdena har en analys av kostnaderna och nyttan av status quo i allt högre grad börjat ta hänsyn till kostnaderna för samhället i sin helhet, till skillnad från de avgränsade politiska och ekonomiska kostnaderna för grupper som har något att vinna på systemet.

Genom att dra lärdomar av sådana exempel kan vi som är forskare flytta gränserna för debatten och myndigheternas utvärderingar, från dagens korta tidshorisonter och begränsade territoriella perspektiv – t ex att minska invandringen under en viss mandatperiod – och få politiker och journalister att i stället tala om de mycket större sociala, politiska och ekonomiska kostnaderna av att fortsätta på samma spår. Det kan i sin tur leda till att fler grupper samlas till att förespråka en ändrad inriktning.

Hur ser enligt din uppfattning framtiden ut för Sahel i Västafrika och för Sydeuropa?
Olyckligtvis överskuggar oron för osäkerhet och hot, bl a de som man kopplar till den oönskade migrationen, i stor utsträckning förhållandet mellan länder i Europa och de fattiga länderna i Sahel. För närvarande tar det sig förstärkta uttryck i antiterroraktioner utan klart ändamål och i sammanslutningar mot migrationen i form av avtal och bestämmelser som EU och dess medlemmar tvingar på dessa svagare stater.

Självklart finns det även andra förhållningssätt, i de humanitära insatserna till exempel. Men precis som i andra delar av Afrika har säkerhetstänkandet en destruktiv inverkan på de internationella förhållandena: Det främjar samarbeten kring säkerhet och i förlängningen de olika säkerhetsaktörer som har något att vinna på att resurser läggs på repressiva åtgärder, utrustning och bindande finansieringsavtal. Det påverkar hur sådana mottagarländer utformar sin politik och sina prioriteringar, vilket i sin tur kan få oroande lokala konsekvenser – till exempel kommer den fria rörligheten i det västafrikanska ECOWAS-området i konflikt med europeiska målsättningar om skärpta migrationslagar och gränskontroller.

Å andra sidan kommer det delvis andra signaler från Afrikanska unionen och några stater i regionen som söker andra former av samarbete för att upprätta lagliga vägar för migranter och en mer genomtänkt utvecklingspolitik. Man kan bara hoppas att afrikanska politiker och det afrikanska civilsamhället kan göra sig hörda och åstadkomma en förändring av förhållandet, som annars kan leda till ytterligare säkerhetsbarriärer kring det centrala samhällslivet och ekonomin, däribland resandet mellan olika länder i regionen.

Senaste artiklar

2017-12-14
Vi måste tänka om vad gäller begreppet migrationskris. Kris för vem? Ruben Andersson
Vi måste tänka om vad gäller begreppet migrationskris. Kris för vem? Ruben Andersson
2017-12-08
Naturens glöms bort i fredsprocesser – kan leda till nya konflikter menar Pufendorftema
Naturens glöms bort i fredsprocesser – kan leda till nya konflikter menar Pufendorftema
2017-11-29
Boklansering av Liv: Utomjordiskt, Syntetiskt, Artificiellt 11 december
Boklansering av Liv: Utomjordiskt, Syntetiskt, Artificiellt 11 december
2017-11-29
Tema DATA ska skapa Virtual Reality modell av Vintergatan
Tema DATA ska skapa Virtual Reality modell av Vintergatan
2017-11-18
Migrationsinitiativet: Maja Sager om vikten att fortsätta det forskningsarbete som redan pågår
Migrationsinitiativet: Maja Sager om vikten att fortsätta det forskningsarbete som redan pågår

Pufendorfinstitutet
Lunds universitet

Box 117, 221 00 LUND

Besöksadress: Biskopsgatan 3