Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Vem ska man lita på?

Personer som tittar på sina mobiltelefoner. Bild
Fakta och vetenskapliga observationer konkurrerar idag på en arena av budskap där andra aktörer kan dominera och på ett avgörande sätt påverka allmänhetens uppfattning om vad som är riskfyllt. Foto: Unsplash

I en tid då allt fler tar plats som experter blir det allt svårare att veta vem man bör lyssna till. Den vetenskapliga expertens budskap utmanas ständigt av olika aktörer och självutnämnda "experter”. Tillit till experter är inget självklart, inte heller deras utrymme i medier. Detta menar Christopher Rääf, professor i Medicinsk strålningsfysik och koordinator för det pågående tvärvetenskapliga forskningstemat EXPERT vid Pufendorfinstitutet.

Forskare i Temat EXPERT undersöker expertrollen, mer specifikt strålsäkerhetsexpertens roll, i en tid som kännetecknas av risk, osäkerhet och tidsbrist; något som leder till stora utmaningar för vetenskapliga experter. Strålsäkerhet är ett komplext och omdiskuterat område som blivit starkt politiserat, bland annat i och med kärnkraftsfrågan. Gruppens arbete syftar till att förstå i vilken kontext strålningsexperter, liksom andra riskexperter, agerar eller bör agera;  vilka kommunikativa utmaningar som experter ställs inför på en arena där det existerar en mångfald av informationskällor. Och detta i ett samhälle präglat av brist på tillit.

Gruppens koordinator Christopher Rääf berättar om det senaste årets gemensamma arbete.

På vilket sätt har gruppens arbete varit viktigt för er som forskare?

Att arbeta i ett Tema på Pufendorfinstitutet möjliggör att tid avsätts för att på allvar skapa diskurser som går från flervetenskapligt till multidisciplinära frågeställningar. Det skapar också en större ödmjukhet inför de stora svårigheter och utmaningar som trots allt finns att överstiga terminologibarriärer och olika traditioner i vetenskaplig metod. Det har skapat en förståelse för att ett multivetenskapligt projekt inte alltid kan utgå från en enskild vetenskap där andra fält ska kopplas in som tillägg (add-ons) för att lösa en specifik frågeställning.

Att få tid för samtal, intervjuer och diskussioner mellan forskare med helt olika bakgrund hade aldrig kunnat möjliggöras utan vårt Tema på Pufendorfinstitutet.

Finns det någonting i ert gemensamma arbete som överraskat eller förvånat er?

Jag har överraskats av att kollegor i mitt eget vetenskapliga fält varit så pass öppna och samarbetsvilliga för vårt multidisciplinära projekt som ju delvis handlat om att dissikera och ifrågasätta sin egen roll. Vi har kunnat skapa intervjuer och diskurser med kollegor från andra lärosäten som jag inte tror annars varit möjliga. I ett flervetenskapligt forum verkar akademiska samtal med andra utanför ens eget fält kunna föras mer prestigelöst och med ett vidare perspektiv, både vetenskapligt och samhällsmässigt.

Hur har era frågeställningar utvecklats under året?

Temat har sammanfallit med tre omvälvande skeenden. Vi har en global pandemi och vi har en turbulent världspolitisk situation med eskalerande tonläge om vad som är sanning och med vilken tillit medborgare kan förhålla sig till fakta. Samtidigt har också klimatkrisen föranlett att kärnenergi nu kommit tillbaks i samhällsdebatten, detta på ett sätt jag själv aldrig kunnat förutspå. Alla dessa skeden knyter an till vår frågeställning om expertrollen och kommunikation. Vi är än mer övertygade om att samhället måste förstå - och kanske bestämma sig för - vilken roll den akademiska experten ska ha. Tillit till experter är inget självklart, inte heller deras utrymme i medier. Vår legitimitet kanske är mer sårbar än vad vi tror, och samhället (myndigheter och institutioner) behöver mer kunskap om vilka faktorer som påverkar expertrollens legitimitet. Hur ska människor skyddas från risker i ett postmodernt samhälle när varje expertutlåtande kan ifrågasättas och misskrediteras? Vilka människor kan vi kanske aldrig skydda?

En annan frågeställning är huruvida fakta och vetenskapliga observationer i ett längre perspektiv kan komma att utgöra information som måste konkurrera på en arena av budskap, där andra aktörer än de vetenskapliga kan dominera;  och om dessa andra aktörer på ett avgörande sätt kan komma att påverka allmänhetens uppfattning om vad som är riskfyllt, vad som är relevant och mest angeläget. Vi ser nu också hur strålskyddsexpertsamfundet försöker uppvakta politiker för att uppmärksamma behovet av att värna kompetens och kompetensutveckling i ett område som alltmer kommit betraktats som ett färdigutvecklat verktyg - ett verktyg som ostört kan användas för att skydda människor mot strålningsrisker.

Vad hoppas ni att Temat ska leda till?

Dels hoppas vi att "strålskyddet och strålskyddsexperten" kan användas som en fallstudie för ett eller flera forskningsprojekt där vi i gruppen kan bedriva en djupare analys och skapa förståelse för expertrollens utmaningar samt belysa dynamiken och motsättningar mellan olika förväntningar på experten. Detta gäller exempelvis formella organisationer som förväntar sig att experter ska expediera ett budskap som ska inpräntas och ge ett önskat beteende hos målgrupper, i motsats till målgruppers behov av att bli övertygade av ett budskap man känner är relevant och kan har tilltro till.

Vi hoppas också att vårt arbete ska kunna belysa den akademiska riskkommunikatörens utmaningar. Inte minst i en demokratisk funktion som gäller att  tillhandahålla information relativt fri från intressen, och i att förstå hur samhället på bästa sätt ska stötta denna expertis.

Vår förhoppning är även att medierna ska förstå att vi inom forskningssamfundet levererar kunskap som har en inneboende osäkerhet;  att vi inte alltid är helt ense eftersom vi använder olika modeller och gör olika tolkningar; och att förenklade budskap a la 27-9-3 regeln (dvs 27 ord, 9 sekunder, 3 budskap) ofta innebär att vissa aspekter och osäkerheter i förutsägelser går förlorade i budskapet.