Minne och hopp i polykrisens tid

Vi lever i det som ofta beskrivs som en polykrisens tid, där klimatförändringar, geopolitiska konflikter, ekonomisk instabilitet, teknologiska omvälvningar och våld är tätt sammanlänkade. Dessa kriser existerar inte sida vid sida; de förstärker varandra och skapar kedjereaktioner som blir allt svårare att hantera. I en sådan situation kan hoppet börja svikta – och i sig bli en kris som försvagar både individers och samhällens handlingskraft.

Temat tar sin utgångspunkt i just detta: att hopplöshet inte bara är en konsekvens av kriser, utan ett grundläggande problem som formar hur samhällen agerar i nuet. I centrum står relationen mellan hopp och minne – särskilt det kulturella minnet, det vill säga de sätt på vilka samhällen tolkar och berättar om det förflutna. Minnen av krig, svält och orättvisor påverkar hur nya kriser förstås och vilka framtider som framstår som möjliga. 

Genom interdisciplinärt förhållningssätt, undersöker Temat hur minne och hopp samspelar under villkor präglade av osäkerhet och instabilitet. Särskild uppmärksamhet riktas mot regioner som ofta hamnar i skuggan av västerländska perspektiv – såsom Mellanöstern samt delar av Syd- och Östeuropa – där samhällen länge har hanterat flera överlappande kriser samtidigt. Dessa erfarenheter ger viktiga insikter i hur motståndskraft formas och hur hopp kan bestå även under långvarig press. 

Ett centralt begrepp i projektet är kritiskt hopp. Till skillnad från naiv optimism eller passiv förväntan bygger kritiskt hopp på en medvetenhet om krisernas strukturella orsaker – ekologiska, politiska och ekonomiska – samtidigt som det identifierar resurser för handling i kulturella traditioner, institutioner och sociala praktiker. Det handlar om ett hopp som tar verkligheten på allvar, utan att låta sig begränsas av den. 

Temat vägleds av ett antal sammanlänkade frågor:

• Hur minns samhällen våld, miljöförstörelse och krig i en tid av överlappande kriser?
• Hur formar dessa minnen politisk föreställningsförmåga och kollektiva svar – leder de till handlingsförlamning och rädsla, eller till motståndskraft och handlingskraft?
• Vilka former av hopp är realistiska, konstruktiva och kapabla att mobilisera förändring?
• Och hur kan sådana former av hopp förstås, utvecklas och gestaltas genom forskning, kultur och konstnärliga praktiker?