Balaji Parthasarathy är för närvarande gästprofessor inom temat Social Innovation. Han är verksam vid International Institute of Information Technology i Bangalore och har ett starkt forskningsintresse för teknikförändringar och innovationspolitik samt IKT för utveckling och regional tillväxt. 

Vad är din bakgrund som forskare?
Jag utbildade mig först till arkitekt och har en masterexamen i stadsplanering. När jag påbörjade mina doktorandstudier vid UCLA Berkeley blev jag dock alltmer intresserad av teknologins roll och av teknikanvändning. Jag bytte forskningsområde och doktorerade så småningom i innovation och teknologi. Min avhandling handlade om hur Bangalore omvandlats till ett teknikcentrum i Indien och utvecklats till det teknik- och innovationsnav som staden är i dag. 

I dag är jag verksam vid International Institute of Information Technology i Bangalore, som är ett litet gränsöverskridande institut med cirka 100 studenter. Jag undervisar på omkring tre kurser om året i ämnen som innovation och förändring i den digitala tidsåldern samt informationsteknologins inverkan på ekonomi och samhälle. 

Vad har du forskat om den senaste tiden?
När jag återvände till Indien efter min doktorsexamen 2004 började jag utforska forskningsområde – hur informationsteknologi produceras och konsumeras. I synnerhet ville jag undersöka hur människor som bor i socialt utsatta och fattiga områden använder teknik som utformats och tillverkats i västvärlden och om tekniken de använder kan förändra eller förbättra deras livssituation. Hur kan människor som knappt har mat och bor i dåliga bostäder ändå få ut något av de nya tekniska landvinningarna? 

Samtidigt ville jag undersöka de nya samarbeten som börjar växa fram mellan frivilligorganisationer, multinationella företag och lokala myndigheter. De har var för sig försökt lösa fattigdomsfrågan men det är ovanligt att de lyckats få till verkligt framgångsrika samarbeten. 

Det fick mig att starta ett forskningsprojekt tillsammans med en kollega som till slut resulterade i en bok: The Rise of the Hybrid Domain: Collaborative Governance for Social Innovation. Syftet var att undersöka och kartlägga hur de här nya samarbetena använde teknologi för att förbättra livet för de fattiga. Projektet gjorde att vi upptäckte många exempel på social innovation inom utbildning, hälsovård och ekonomi. 

Vad hoppas du kunna bidra med i temat?
Under min tid här har jag försökt hjälpa temagruppen att ta fram forskningsfrågor som de kan använda som en ram eller bas för det fortsatta arbetet. Eftersom avsikten är att undersöka social innovation vid Lunds universitet är min roll att vara ett bollplank. Jag kommer också att försöka hålla kontakten via Skype när jag är i Indien.

Vad forskar du själv om?
För närvarande försöker vi utvidga forskningsområdet som ledde till vår bok. Vi vill göra en liknande kartläggning av teknikanvändning och samarbeten i Afrika och Sydostasien. Hur tar sig dessa samhällen och organisationer an problemen och vad pågår i de regionerna? Hur skiljer det sig från Indien? Vi tänkte inrikta oss på ett land i vardera regionen. 

Vilka är dina drivkrafter?
Det viktigaste för mig är nyfikenhet inför omvärlden. Som geograf kan du inte nöja dig med din egen värld - det är viktigt att ta reda på hur människor har det på andra håll. Hur lyckas de överleva? Hur utvecklas och överlever människor? För att besvara sådana frågor måste man gå i närkontakt med samhället i stort och använda sina akademiska färdigheter för att knyta ihop trådar, idéer. Som forskare måste man både vara nyfiken och vilja utsätta sig för olika föreställningar och ideér. 

Om man vill lösa dagens problem måste man anlägga olika perspektiv – det är därför jag håller en nära kontakt med det internationella samfundet. 

Sedan tycker jag om att undervisa, eftersom mötet med studenterna gör att man måste omvärdera sina tankar och idéer. Dagens unga är mycket skärpta. De är en källa till glädje för mig och en ständig påminnelse om att man inte kan ta något för givet. 

Har du varit i Lund förut?
Ja, många gånger, senast i juni faktiskt. Tidigare har jag alltid haft så mycket att göra, men den här gången har jag hunnit se lite av omgivningarna. Det är en mycket intellektuellt stimulerande miljö.